FSDB lanserade i somras kampanjen ”Protest mot husarrest” inför valet 2026. Det gjorde vi för att uppmärksamma hur bristande stödinsatser påverkar livet för personer med dövblindhet.
I den tredje och sista delen berättar FSDB-medlemmen Wandi Lundgren om besvikelsen och känslan av att han inte räknas som person, utan som något samhället kan spara pengar på. Han beskriver hur bristen på rätt stöd gör att han tvingas avstå från aktiviteter och känner sig motarbetad i stället för delaktig.
Wandi vill se ett mer flexibelt stöd som utgår från individens behov och gör det möjligt att leva ett mer spontant liv. Stödet ska inte begränsas av onödiga regler eller se likadant ut för alla – utan fungera i praktiken och ge personer med dövblindhet möjlighet att delta i samhället på lika villkor.
Videon är publicerad på YouTube (nedan) och delas på Facebook och Instagram.
Transkribering med syntolkning:
Syntolkning: Bild 1: Vit bakgrund med galler. Text: Protest mot husarrest. FSDB:s logotyp.
Protest mot husarrest
Syntolkning: Wandi Lundgren står utomhus i solen. Han har långt hår, solglasögon och en rödvit käpp, som symboliserar att han har dövblindhet.
Syntolkning vand i Lundgren står utomhus i solen. Han har långt hår, sollösa ögon och en rödvit käpp som symboliserar att han har dövblindhet.
Jag heter Wandi Lundgren. Bor i Göteborg, västra delen i Frölunda. Jobbar som tillgänglighetsgranskare på Västra Götalandsregionen. Ja, vad blir jag i år 52 år?
Från början så är jag adopterad till Sverige 1977. Hade full syn på ena ögat. När jag kom till Sverige hade jag det i några år. Hörselnedsättningen upptäckte man när jag skulle börja i lågstadiet. Upp mot gymnasiet så försvann synen helt. Och hörseln har legat stadigt på måttlig hörselnivå alltså cirka mellan 40–50 procent. Hälften av en fullt hörande skulle man kunna säga.
Och hur har det påverkat ditt liv?
Det har påverkat mig på det viset att eftersom jag är en person som gillar action, alltså när det händer saker. Jag har ju alltid varit driven med att vilja göra många aktiviteter. Och det har varit väldigt svårt att gå på spontana aktiviteter, som att gå och titta på fotboll och så om man vill följa med sina kompisar och så. Bara ett exempel på att ja, ska du följa med och bada, jag måste alltid säga: Jag vet inte om jag kan följa med. Det beror på om jag får med mig någon kan ledsaga mig dit där vi ska bada.
Jag kan inte heller sitta och vänta i en vecka och sedan och hoppas på att det funkar då. Poängen med detta är att kunna gå ut när kompisarna kan. Det är många sådana tillfällen som jag har fått avstå och det var samma sak när man var yngre, så var det fester och kalas och sånt, där allting måste planeras. Det är en jättelogistik i det här.
Och hur påverkar det dig när aktiviteter ställs in eller när du inte kan följa med på dem?
Man blir jätteledsen, man blir väldigt besviken. Man tycker att myndigheterna är ett stort misslyckande för mänskligheten. Vi blir behandlade som en vara. Vi räknas inte som personer. Vi räknar som någonting som man kan spara pengar på.
Så att jag känner mig väldigt, väldigt mycket som att det är inte så noga med oss. Det gör ingenting om jag eller någon annan blir lidande av det utan det… Det är lite det här attityden att myndigheterna som beslutar om våra hjälp. ”Ja, ja, det är inte våra problem”, när de går ut genom sin dörr från kontoret, slår igen den så bryr sig de den sen inte. Det är det jag känner.
Vad skulle du vilja säga till dem (politiker och tjänstemän) om du fick chansen?
För det rösta vill jag säga att vem som helst av er skulle kunna få en funktionsnedsättning. Vare sig det är om man blir äldre eller om det händer en olycka. Och då upptäcka att de inte kan få den hjälpen de behöver.
Sedan vill jag också säga att vi är trots allt människor också. Skillnaden är bara att vi har funktioner som inte migrerar på kroppen.
Och sen vill jag också skicka med att personer som ska hantera några måste ha mer mänsklig förståelse och sätta sig in. Varje ord betyder dövblindhet till exempel och vill också säga att det kräver mycket energi av oss, alltså orken och då pratar jag inte om den orken som man gör när man gör fysiskt arbete eller någonting. Då pratar vi om mentalt ork alltså det som är inget i en. På att lägga ner så mycket energi för att vi ska uppnå samma moment som de övriga i samhället om vi ska vara delaktig i samhället, då är det viktigt att bli två rätt stöd för att vi ska åka med och inte motarbetad.
För det är det jag känner att vi blir fruktansvärt motarbetad, men framförallt så behöver man se över insatsformen till. Varje individ och en viktig. Dra inte alla oss funktionsnedsatta personer över en kam och säg att ”det ska vara lika för alla.” För så funkar det inte, för vi har olika typer av behov.
Om stödet skulle formas om, hur skulle det se ut för att du skulle kunna vara mer spontan?
Då hade jag velat ha ett stöd som som inte bromsas av regler. Tar man exempel, som i dag så får de inte till exempel följa med mig in till lägenheten om jag behöver kläder eller någonting som hänger ihop, och detta är en skillnad mellan kommun till kommun. Hur man ser på den här saken.
Och svar på din fråga hur jag skulle vilja ha det? Jo, jag skulle vilja ha… Jag ringer kanske den här personen i dag. ”Jag hörde att det är någonting på lördag.” Och då kan det vara tänkt fyra dagar innan ”kan du följa med då eller har du tid?” Och så registrerar man den tiden, aktiviteten.
Alltså, det får inte vara för lång framförhållning, på saker och ting. Då skulle det vara väldigt bra och sen ska det ju inte heller bli begränsat hur länge vi håller på med aktiviteten utan, det är precis som du får pengar. Du har ett visst timmar och det vet man med sig att, ja så här många timmar har jag, så här mycket kan vi göra. Då är det fullt naturligt, liksom att man kommer överens med den personen och då ska det inte vara osynliga regler som säger att den personen inte får göra det. Den får inte göra så. Alltså ska det vara EN person till all moment som vi behöver hjälp med.
FSDB anser att den som behöver stödinsatser ska få det. Det ska utgå från individens behov. Ingen ska sättas i husarrest för att man behöver ströd. Det här är vår protest mot husarrest.
Syntolkning: Bilden är delad i två delar. Till vänster syns texten ”Protest mot husarrest” och Förbundet Sveriges Dövblindas logotyp mot en mörk bakgrund i ett rum med ett gallerförsett fönster. Till höger står Wandi, med glasögon och en rödvit käpp, i solen.