Trots försämrad syn och stora behov förlorade Ann Jansson sina LSS-insatser. Nu vittnar hon om ett system som sviker – och en vardag där tryggheten försvinner bit för bit.
Personer med dövblindhet får allt svårare att få det stöd de behöver genom LSS, som tidigare varit en given insats. Efter hårdare bedömningar och fler avslag tvingas många i stället söka hjälp genom socialtjänstlagen, SoL, vilket enligt flera drabbade leder till sämre och mer splittrade insatser. Beroende på var du bor i landet kan detta dessutom medföra höga kostnader för den enskilde.
En person som under många år haft stöd enligt LSS är Ann Jansson. Hon berättar att situationen blivit betydligt svårare sedan insatsen drogs in för över tio år sedan. Samtidigt har synen försämrats kraftigt.
– Kommunen menar att jag inte längre tillhör LSS, trots att min situation i dag är mycket svårare än tidigare, säger Ann Jansson.
För att försöka få beslutet omprövat anlitades ett ombud med erfarenhet av liknande ärenden. Flera intyg från ögonläkare och dövblindteam skickades in, och jämförelser gjordes med andra fall. Trots detta avslogs ansökan i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen nekade prövningstillstånd och hänvisade till Kammarrättens avgörande.
Ann Jansson upplever det som att myndigheterna inte har tagit hänsyn till den individuella situationen.
– De hänvisar bara till tidigare domar som påverkar oss alla. Jag vet inte ens om de verkligen läst min begäran om omprövning, säger hon.
Samtidigt beskriver hon stora problem med tillgången till teckenspråkig personal. I Stockholms stad, menar hon, godkänns inte alla omsorgsföretag som andra kommuner i länet accepterar, vilket gör att personer med dövblindhet får färre alternativ att välja mellan. Det leder till splittrade insatser och otrygghet.
– Socialtjänstens olika insatser fungerar inte och är för komplicerade för oss med dövblindhet. Varje gång byts personal för att hjälpa till med olika insatser, säger Ann Jansson.
Hon efterlyser i stället en mer samlad lösning där samma person kan ge stöd inom flera områden.
– Jag vill ha en helhetslösning med en yrkesroll som kan ha allt i en. Kommunikation med syntolkning är mycket viktigt för vår dagliga tillvaro. Och taktilt teckenspråk är verkligen en livlina för oss som inte hör och ser. Att få kommunicera på teckenspråk är mycket viktigt för mig, säger hon.
Efter avslaget fortsatte hon med ledsagning och hemtjänst, men valde senare att prova boendestöd som en tillfällig lösning. Insatsen beviljades med tio timmar till att börja med, men hjälpen räcker inte långt.
– Jag får bara två timmars hjälp i veckan. Det är svårt att hinna göra så mycket på den tiden, säger Ann Jansson.
Många med dövblindhet är också beroende av anhöriga för att få vardagen att fungera. Men det sliter hårt på familj och närstående.
– Man kan inte alltid be anhöriga om hjälp. De orkar inte hur länge som helst, säger hon.
Ann är kritisk mot både lagstiftning och politiska beslutsfattare. Ann menar att dagens system inte tar hänsyn till de särskilda behov som personer med dövblindhet har.
– Det finns ingen “mellaninsats” i dag, och vi är många som vill få tillbaka våra insatser.
Inför valet hoppas många att frågan ska få större uppmärksamhet, men enligt hennes tidigare juridiska ombud är det politikerna som måste förändra lagstiftningen och skapa bättre villkor för personer med dövblindhet.
– Det måste göras något åt systemet. Politikerna måste förstå att det här är en målgrupp som kräver stora resurser. Vi kan inte vänta längre – det måste göras nu, säger Ann Jansson.
Syntolkning: Ann Jansson står utomhus. Hon har en beige keps och jacka och en turkos sjal runt halsen. Hon har ett par glasögon på sig och ett par solglasögon på huvudet. Hon ser bekymrad ut. Foto: Privat